Diskuterat mycket med K angående förhållanden på sistone. Som alla vet så hatar jag att vara ensam...älskar sambolivet i den bemärkelsen att man slipper vara ensam. Man behöver inte göra sig till. Bara vara.
Men jag är verkligen rädd att jag skulle bli som alla kompisar verkar bli. Det är som att allt måste kretsa runt den man är kär i. Man glömmer bort sig själv. Och kompisar dessutom. Har vid ett flertal tillfällen försökt få kontakt med några vänner för att prata om sånt jag mått dåligt för. Å då menar jag riktigt dåligt. Innan man ens hunnit komma förbi artighetsfraserna så kommer beskedet: Nä nu ska vi lägga oss och mysa. Nu ska vi sova. Nu ska vi laga mat. Hörs. Man vill ju inte störa så, vad gör man. Säger inget så klart.

Jag förstår inte. Hur folk som bor ihop kan bli irriterad på den andra för att han/hon vill träna två timmar. För att man aldrig ses!?  Räknas inte tiden på morgonen,  efter jobbet, efter träningen?  Säg att man sover 8 timmar (vilket man gör tillsammans), Jobbar 8 timmar. Då är det ändå 8 timmar kvar på dygnet som man umgås. Även om dom är utspridda. Blir ju självklart mindre för många eftersom man jobbar olika och så. Men varför måste det hända nått för att tiden ska räknas som att umgås?

Folk som är tillsammans är ständigt irriterade på varandra, svartsjuka och har aldrig tid med kompisar. Sen när det tar slut ska man helt plötsligt finnas där och ta hand om dom.. Och ändå vill jag så gärna ha det där? Jag har varit ensam så länge nu så jag vet vad jag vill ha och vad som är viktigt för mig. Jag hoppas att jag inte kommer ändra det alldeles för mycket för att jag blir kär.